Min väg till Vasaloppet 2023

Klara! Färdiga! Gå! Det var tävling i löpning. Varje deltagare sprang på sin bana så snabbt som  benen bar. Svetten lackade i pannan och mjölksyran började göra sig påmind i benen. En efter en kom deltagarna i mål och långt efter alla de andra kom en överlycklig typ. "Yes, jag vann!!!" jublade hen när mållinjen skars. Funktionärerna såg konfunderade ut.  "Men, men du vann inte. Såg du inte att du kom sist i mål. Med råge."  "Men jag vann. På min bana". Den här berättelsen hörde jag för många år sedan på en föreläsning och  jag har  förstått att den baserar sig på verkliga händelser.  Bilden lånad från vasaloppet.se Det är inte lätt att hitta sin egen nivå och sin potential. Och vara nöjd med den. Mitt första Vasalopp startade jag i startled 10. Jag hade inte kunnat genomföra ett enda seedningslopp så jag fick snällt ställa mig längst bak. När jag kom till Smågan ropade de ut i högtalaren att nu har 12 000 skidåkare passerat. Mot slutet av loppe...

Familjens skidor och min ständiga följeslagare Doris Skidsäsongen 2020-21 är slutgiltigt avslutad. Idag har jag putsat familjens skidor och nu är de i sommarförvaring i boden i väntan på nästa säsong. Säsongen 2020-21 började i moll när jag (och många med mig) insåg att det blir inget Vasalopp. Motivationen dalade. Men ganska snabbt tänkte jag att jag hur som helst ska skida ett Vasalopp. Jag förberedde mig mentalt att skida 90 km på ett några kilometers långt skidspår.  Men vi fick  en underbar skidvinter. Och jag skidade mitt eget Tjejvasan på riktiga dagen i perfekta spår längs Vandringsleden i Fäbodaskogarna. Det blir exakt 30 km (nåja 30,34 km) om man startar från Vestersundsby. I mål vid Brahes bastu efter 90 km Fredagen den 5 mars (min 55-års dag) skidade jag Vasaloppet, 90 km, igen i perfekt före längs Vandringsleden. Det är en mycket lättskidad rutt. Jag hade skinsen i bilen vid Brahes bastu för att kunna byta skidor när fästet tog slut, men ja...

Vägen till Vasaloppet går via blombänken! Äntligen sol och behagligare temperaturer. I kväll har jag fortsatt med mitt projekt att fixa upp en blombänk. Den gamla träkanten runt blombänken hade ruttnat så jag håller på och byter till ny. Dessutom sätter jag en stenrad så att man slipper att trimma. Allt för en enklare skött trädgård. Gräsmattan hade växt över en del gången till dörren. Gubben började (på sin födelsedag) ta bort gräset från plattorna. Det märks vi har bott här länge.  Jag hade träningskläder på mig för jag hade planerat att ta dagens 20 minuter som en löprunda på spånbanan. Men klockan blev mycket och om jag far och springer för sent sover jag dåligt. Det blir istället att fira gubben men lite choklad. 

Intervaller är inte mitt favorit pass men samtidigt vet jag att de behövs för att utvecklas.  Intervallpassen blir lätt för bekväma, men det är ju viktigare att få ett lite för bekvämt intervall-pass än inga intervaller alls. Idag blev intervallerna på den berömda trappan vid Roskgräve (Gamla avstjälpningsplatsen i Jakobstad).Trappan har officiellt  93 steg. ( Om man räknar dem borde det bli kring 95).Det är väl inte så mycket? Hur tungt kan det väl va? Så tänkte jag första gången och sprang gladeligen uppför trapporna. På fjärde varvet var benen stumma, nästan orörliga av all mjölksyra! Nästa gång försökte jag  kopplade på förståndet. Dagens trapp-pass blev ett försök till förståndigt. Jag gick 50 steg och sprang resten upp, följande varv gick jag 40 steg och sprang resten. Jag minskade ner till att gå 20 steg för att sen igen öka antalet jag gick. (Förstod du det här??). Det blev en stegrande intervall som gav ordentligt flås, men inte outhärdig mjölksyra....

 Människan blir till när hon delar sin vardag, sina tankar, oro och drömmar med någon annan.     Första åren jag skidade Vasaloppet var jag inte särskilt talträngd. Jag hade fulltvupp att koncentrera mig på min egen skidåkning. Men med åren steg självförtroendet och jag började se mig omkring på startfältet och i spåret och vågade slänga några ord med andra deltagare. I mitt minne dyker en Skelleftebo upp. Det var en äldre man med skidorna full av vasaloppstarror. Han hade deltagit i många lopp. Vi pratade lite vid startområdet och kom samtidigt i mål så vi fick gratta varandra. Och så minns jag killarna jag pratat med i Bajamaja-kön. De var från Karlstad, men den ena bodde utanför Oslo. Jag var förståss intresserad av skidmöjligheterna utanför Oslo. Och så hon som hade skidat många Tjejvasan och vi sporra varandra under de där sista tunga tjugo kilometrarna. Men framförallt stiger samtalen Veterankvinnan fram. Naturligtvis hejade jag på en kvinna som är ...

"Och regnet det bara öser ner". Jag påverkas mycket av vädret. Sol och värme ger energi men regn och kall vind gör mig trött och slö. Då passar det bäst att elda i kakelugn och ha en  tv-kväll med Doris.  Tankarna och längtan går till Äkäslompolo, Lappland. Det är ju faktiskt två månader sedan vi var där sist.  Nu planerar jag följande Lapplandresa. I vintras såg vi många med elcykel. Det finns enormt många cykel-och vandringsstigar i Äkäs även vintertid. Vi konstaterade att i sommar hyr vi elcykel. Så tänker jag att man kunde vandra på Pallas. En topptur är ca 8 km, en lagom dagstur för oss. Och så hittade jag en trevlig vandringsrutt vid Aakenus och Totovaara. Och i Enare finns en intressant ödemarkskyrka. Ja det finns många intressanta platser och rutter. Planeringen  är ju halva nöjet. Kesänkijärvi sommaren 2020.

Bilden är lånad från Vasaloppet.se När man ser kyrktornet i Mora, så vet man att man kommer att klara det och kommer i mål! Idag fick jag äntligen delta i gudstjänst i kyrkan. Senast var i september. Jag har aldrig trott att jag skulle uppskatta gudstjänstgemenskapen så mycket, fastän man sitter långt från varandra. Gudstjänsten var extra festlig eftersom den avslutades med uppvaktning vid krigargravarna.  Vi kommer att komma i mål även med denna pandemi, men vi behöver tålamod och fortsätta med det vi lärt oss d.v.s. hålla avstånd, handhygien och munskydd. Kyrktornet ger hopp! Pedersöre kyrka sommaren 2020.

Doris-promenad i fifty-shades-of-green Hur svårt kan de va? Via johannaojala_instagramkonto har jag läst om runstreak.  Det går ut på att man springer 20 minuter varje dag. Tanken att träna 20 minuter om dagen tilltalar mig, men inte bara löpning utan olika slags träning, d.v.s. ett movestreak. 20 minuter  (minst) träning per dag,  ibland med mera flås och ibland med mindre. Jag räknar inte med  Doris-promenaden för den blir lätt 20 minuter och sträckan några hundra meter. Den stärker främst tålamodet! Jag räknar inte heller cykelturen till jobbet. Det är vardagsmotion.  20 minuter strech på en vilodag är perfekt. Jag har  ibland tagit Youtube (stort och tydligt på tv-skärm) till hjälp. Där finns många 20 minuters strech-program. Eller så ställer jag timern på 20 minuter och strechar efter egen förmåga.  En annan 20 minuter är styrka, antingen med Pilates...

Idag blev det premiärtur på rullskidorna för denna säsong. Jag startade från ABC.  Som Bambi på hal is tog jag de första stavtagen, rullade ut genom korsningen vid ABC och kom mig upp på trottoaren och for försiktigt framåt för att vid behov kunna stanna vid övergångsstället vid rondellen. Då hörde jag någon komma med fart på rullskidor bakom mig. Hon bromsade  otroligt snyggt och effektivt inför övergångsstället.  För att i rasande fart fortsätta framåt. Jag blev så imponerad av hennes bromsteknik (och balans) så jag stod bara och gapade. Jag var runt 50 när jag började rullskida. Det känns fortfarande osäkert. Men jag har insett att jag får öva mig i att bromsa vid minsta lilla nerförsbacke. Jag tar av mig skidorna om jag känner mig osäker. Bättre så än att råka ut för en olycka. Idag blev det en tur till Holm. Jag svängde in på en större parkering och övade lite slalom för att bli bättre att svänga och få bättre balans. Dessutom blev  det lite tekniköv...

Efter jobbet och korvsoppa blev det lite trädgårdsarbete. Jag försöker lära mig att inte ta mig an för stora projekt. Dagens trädgårdsarbete blev att fylla på kompost i två odlingslådor och räfsa. Trädgårdens hjärta är komposten! I höstas fick jag ner några blomlökar och nu blommar krokus, scilla och tulpaner.  En turpå spånbanan med stavar fick avrunda kvällen. En kväll som  doftar förväntan och växtkraft, ja helt enkelt vår. I morgon väntas värmen komma på riktigt🌞.

Genom åren har jag olika människor inspirerat mig till rörelse och träning. Under ett år var jag med i AZ grit team och fick hjälp med träning ocv teknik. Vi fick lyssna till föreläsningar kring sömn, kost, träningsupplägg m.m. Det var ett givande år  fast jag hela tiden fick kämpa med mitt dåliga självförtroende.  Just nu inspireras jag mycket av att följa några idrottare på Instagram. Anna o Emil Jönsson, Johanna Ojala och Magdalena Forsberg lägger upp fina bilder och förmedlar en avslappnad och glädjefylld inställning till träning. Men en av mina största inspiratörer är trots allt min mamma. Hon är en skidåkare av rang. Jag har hört hur hon under flera år skidade (i alla väder) till skolan från Sunabacka i Hästbackaby till kyrkbyn i Terjärv. Andra berättelser är hur hennes pappa var kanske mindre glad när hon igen hade skidat så att skidorna hade gått av. Eller när pojkarna lurade henne att åka ner för backen med slutna ögon-och hon landade i dynghopen! Och skidtävlingen me...

Förra våren hittade jag min favoritrutt vid Ådöudden. Jag upptäckte bergsknallar som jag inte visste att fanns. Den var en passande rutt för Doris. Jag har gåt rutten några gånger denna vår, men utan Doris. Hon är numera helt blind och klarar inte av att gå i terräng.  Årets favoritrutt är vid Fäboda. Det ger varierande träning att springa i sand och hoppa på klipporna. Jag håller mig helst nära stranden för att höra vågorna.  Det är lätt att lägga till styrketräning eller intervaller enligt dagsformen. Eller så blir det bara en skön promenad med gubben. Jag ser fram emot att i sommar få paddla till Fäboda, springa på klipporna, simma och sen paddla hem igen. Det är ett trevligt och njutbart långpass. Samtidigt brukar jag köpa en glass och  eventuellt träffa grannen😊.  Vilken är din favoritrutt just nu?

Fotot lånat av Vasaloppet.se Vasaloppet ger en speciell gemenskap. Gänget i bussen, människor man stöter på i startfältet och de man orkar slänga några ord med under loppets gång, eftersnacket i Mora-park, på färjan . . . Känslan av att vi gjorde det, oberoende av om man startade i elitled eller i startled 10.  Under Corona-tillvaron har jag om och om igen insett hur viktig gemenskap är för oss människor. Vi behöver small-talk och ibland serious-talk. Delad glädje ÄR dubbel glädje. Och vi behöver få dela sorgen.  Under hela Corona-tiden har för mig begravningarna varit det tyngsta, delvis p.g.a. att alldeles i början av nedstängningen i mars-20 dog svärmor. Vi behöver gemenskapen, både vid studentkalasen och på begravningarna.   Ett Vasalopp rymmer både eufori och smärta. Att se de andra runt omkring mig har hjälp mig skida vidare när jag undrat vad gör jag här.  Gemenskap bär oss vidare.

Vad säger den inre rösten om dig? Min inre röst har länge sagt att jag är ingen löpare.Löpsteget flyter inte och jordens dragningskraft är alltför stark. Det känns som att löpning inte är optimalt för min kropp. Men jag lunkar på i sakta fart. Går emellan och rör mig på skogsstigar. Jag fick ordentligt ta tag i den inre rösten. Efter att  jag 2018 genomförde Ultravasan45 så får jag konstatera att någonslags löpare är jag trots allt. Vad säger din inre röst om dig?   Men  tacka vet skidåkning.