VASALOPPSVÄN

Inspirerad av en diskussion på FB vill jag låta en av mina vänner, Monica @livsnjutarmonica, berätta om träning och sina Vasalopp.

Monica  och jag på en löprunda vid Ådön juni-21.

Så här skriver hon:

"Eftersom jag är född på femtiotalet, i en liten by, fanns aldrig alternativet med träning för barn. Vi lekte, vi cyklade, vi skidade. Skulle vi ta oss någonstans så var det gående, cyklande eller med sparkstötting. Skolgymnastiken stödde de duktiga, medan vi övriga i bästa fall var statister. Som vuxen kom jag på att jag inte behöver vara snabbast eller vigast eller ha bäst bollsinne. Det räcker om jag tycker det är roligt, som långa promenader och långa cykelturer då jag såg nya vyer. Ibland sprang jag, men inte regelbundet. Ett jobbuppdrag var att skriva om orientering och efter den upplevelsen tillsammans med en väninna blev det motionsorientering rätt många år. Skidåkningen blev mer seriös vartefter det blev lättare att hitta längre uppkörda spår. Eftersom skidåkning, cykling och löpning bygger samma kropp blev jag mer uthållig; fick helt enkelt bättre grundkondition. En av vännerna lurade mej med på ett halvmaraton, ett byalopp med få deltagare. Det var ju psykologiskt rätt tänkt av henne, för vi vann båda våra respektive klasser. Jag var den enda i D50. Men asfalts- eller grusnötning är inte min grej. Det är stigarna som är intressanta. Att ta sig runt någon av vandringslederna ger mera än själva löpningen. Jag ser hur årstiderna framskrider, hittar nya avstickare som kanske leder någonstans, ser vyer som blir kvar i hjärnans vindlingar. Oftast hjälper jag minnet genom att fotografera sånt jag vill minnas. Löpning i ojämn terräng ger mej ett högre lyckopåslag, och gör mej mer tacksam helt enkelt. 

År 2015 skidade jag mitt enda Vasalopp, därtill stöttad och påhejad främst av maken som ville dela upplevelsen med mej. Jag kom mej igenom 90 km i plus 10 och regn, tacksam och lite stolt, men visste att det här var enda gången. Däremot hade man året innan presenterat Ultravasan 90 km, att löpande ta sej runt samma spår. Det drömde jag om och läste om. När jag fyllt 60 sprang jag halva, dvs 45 km och stornjöt hela tiden. Det var från Oxberg till Mora. Följande år anmälde jag mej till hela sträckan bara några veckor innan starten. Min dröm var att få springa första halvan och det fanns i min plan att jag kunde kliva av efter Evertsberg. Tidigare samma sommar hade jag sprungit Uttertrail 52 i sakta mak, utan andra känningar än normal trötthet, så jag visste att det inte är sträckan som dödar utan farten. Ultravasans start klockan 05 var minst lika stark som skidloppets. Facklor brann, Vangelis musik och Vasaloppets jingel försatte oss i rätt stämning. Efter startskottet hördes tramp av alla fötterna i den långa långa uppförsbacken. Jag kan ju inte påstå att hela loppet var som en dröm, men någon mardröm hann jag aldrig uppleva. Det svåra för mej var att veta om jag skulle klara reptiderna med den fart jag höll. Maken mötte trofast vid de större stationerna och försökte förklara hur jag låg till och att det såg bra ut. Ibland sprang jag ensam och ibland småpratande med någon eller några. Ibland var det grusväg, ibland gungande spångar genom våtmark och ibland skogsstig. Och jag njöt! Jag sade till mej själv ”Det är det här du vill! Det här du tränat för! Nu är du här!” Visst blev jag trött! Visst kunde jag bli ännu tröttare! Så ramlade jag i en stenig backe och blev omplåstrad några kilometer längre fram. Då funderade jag visserligen om det var klokt att fortsätta, men jag sprang på och kom hela tiden närmare målet. Det började duggregna, men det kunde inte störa min sinnesfrid. Däremot började jag frysa nånstans efter löpta 80 km och tackade min gode make som dök upp med en tunn jacka. Vid det laget hade jag klarat alla reptider och kunde kosta på mej att gå mer än springa. Slutet kände jag igen och jag visste att jag skulle orka i mål när jag väl kom till Moraparken, till den branta bron in mot staden, till upploppet förbi Zornmuseet och kyrkan. Till slut såg jag portalen ”I fäders spår mot framtids segrar” och kunde till och med försöka mej på en leende spurt in i mål. Så här i efterhand har jag frågat mej om några mörka tankar hotade ta över i något skede. Men nej, jag hade inga långvariga tankar på att bryta eller diskussioner med mej själv om vad jag riktigt håller på med. Jag tror att farten inverkade, och det faktum att det fanns gott om vätskekontroller och flera matstationer. Vem kan väl vara olycklig när man långsamt springer i väg från en fäbod i Dalarna med en korvskiva i ena handen och en ostskiva i den andra, medan man beundrar utsikten över de blånande bergen? ”Been there, done that, got the t-shirt”. Så har det känts och känns väl fortfarande. För mej som fortsatt med de långa löpturerna i naturen skulle det ändå sitta bra med ett träningsmål. Ett kortsiktigt är att träna så att jag genast kan tacka ja om någon vill ha mej med på en tjugo kilometersrunda följande morgon.

 Att hitta lämpliga lopp är inte det lättaste, speciellt inte om de ska vara rätt långa för att vara utmanande. Mitt senaste var 59 km i Nivala, ett extremlopp genom våt myrmark utan spångar, omväxlat med steniga små åsar. Så helt annorlunda än det jag prövat tidigare och med så väldigt god eftersmak också det. I somras roade jag mej med ett ensamt ultralopp på och omkring myren Levaneva i gränslandet mellan Laihela, Kurikka och Jurva. Får jag vara frisk och kan fortsätta med kontinuerlig träning på så vet man aldrig vad som händer i framtiden."

Visst blir man imponerad!! Jag hoppas att även du blir inspirerad av att njut-röra sig. Och kanske t.o.m. utmana dig själv😊.