RACE-REPORT

Monica Cederberg lyckades fånga mig i tv- bilden när jag kom i mål. Den som sträcker upp händerna är jag. Det lär ha hörts i tv att jag ropade när jag kom i mål. 

Men först backar vi till morgonen. 

Väckning kring 4.30. Gröt och smörgås. Jag hade våndats över hur kläderna. Hur kallt skulle det bli av blåsten? Jag bestämde mig för tävlingsdräkt med en tröja över understället.

Fyllde vätskebältet och kollade munstycket. När jag kom ut rill bussen läckte vätskebältet som ett såll och jag blev våt av kliddig sportdryck. Fogen på vätskeblåsan hade gått sönder och all dryck rann ut!! Jag har ju nästan genomgående haft strul med vätskebälte.

I bussen till startplats fick jag tänka om. Jag kom fram till att jag byter till skidjacka som har fickor. Då får jag tillräckligt med gels med mig. Jag fick re- starta hjärnan, men insåg ganska snart att jag har ju klarat sju Vasalopp utan extra vätska, så det här går nog bra.

Resten före start gick som planerat. Hämtade skidorna vid Längdspecialisten, placerade ut dem i startfållan, bajamaja- kön, jumppapass och äntligen starten!

Första backen tog 54 minuter. Jag var upp på 49 minuter föregående år. Det är roligt att de satt en tidtagning där på högsta punkten. 

Det var helt magiskt på myrarna. Skidorna fungerade perfekt. Solen sken. Ibland hjälpte vinden till och känslan var att man nästan flög fram. Härligt!!

Jag skidade inte ett längre lopp än till nästa kontroll och därför blev den längsta sträckan 14 km. Och det orkar man alltid skida. Mot slutet delade jag upp loppet i ännu mindre bitar. Jag har börjar lära mig var de olika sponsor- stationerna finns. I Preems station fick jag både mössa och chokladboll. På alla ställen drack jag sportdryck. Mycket buljong. En del blåbärssoppa. 

Högra armen hade tendens att börja krampa. Jag hade Enervits knappar med mig och de fungerar bra att ta bort kramper. 

Jag stakade på. Fick öva mig i stakteknik om och om igen. En svensk tyckte jag var stark som orkade staka i svagt motlut. På typiskt österbottniskt mane'r sa jag något om att det är skönt att få byta skidsätt. Jag skulle ju ha kunnat säga tack istället för att bortförklara. . .

Lunbäcksbackarna före Oxberg är kortare än vad jag minns. Men backarna före Hökberg har blivit dubbelt fler och det är långa kilometrar till Eldris. 

På slutet tog jag lite i taget. Hemusspåret, röda huset vid tre kilometer, under vägen, en kilometers skylten. Och sen är det bara Auklandbron, sista uppförsbacken och till sist staka i mål.

Tänk att jag gjorde det igen! Helt euforisk känsla😊.

Nu ser jag fram emot jubileumslopp 2024. Det blir det hundrade Vasaloppet och det tionde för mig.

Jag återkommer ännu med mera från resan. Födelsedagsfesten, busstrulet, resten av familjens framgångar. Men nu ska Doris och jag vila. Jag hölls frisk och kunde skida, men sen blev jag förkyld så det blir inget Fagerbackalopp i helgen.