RACE-REPORT FRÅN BOTNIAVASAN
Jag vaknade innan väckning och insåg att jag lika bra kunde stiga upp. Jag hade sovit gott acceptabelt länge. Både sonen och jag ställde oss för skidlopp. Det var en rolig och nervig stämning. Innan jag packade skidorna i bilen lade jag ännu ett varv kallvalla på fästet. Skulle skidorna fungera? Det kunde ju inte bli värre än att man avbryter. . . Snöfall och nollgradigt som skulle bli varmare är ett utmanande vallaföre.
Jag är mycket stolt över sonen Daniel. Han åkte hela loppet utan fäste och kom i mål som 87de med en tid någon minut över 3 timmar. Jag hoppas det ger honom en bra startplats i Vasaloppet. Det är roligt att få dela skidintresset med honom.
Skidorna fungerade inte. När jag behövde saxa och ofta när jag skidade klassiskt samlades snö och is vid fästet. Jag bad att de skulle täcka in klistret vid Komossa, men jag tror det blev bara sämre. Upp till Hoppamäki, loppets högsta punkt, fick jag stanna fyra gånger och skrapa av skidorna. Varför vallade jag inte skinsen och tog dem???
Jag var nöjd med glidet och skidorna började fungera bättre när det blev våtare och när spåren gick i skogen.
Loppet är trevligt med många saftkontroller. En liten kille ca 2 år med stor reflexväst hjälpte till på en kontroll att plocka saftmuggar. Han var sötast😊.
Efter nästan fem timmar kom jag i mål. Vilken känsla! Gubben tog mina skidor och förde dem till bilen. Själv fick jag söka mig till en varm dusch och så småningom mat.
Tacksamhet och glädje. Det var inte mitt bästa lopp, men det viktigaste var att kroppen höll. Det är ju trots allt bara 2,5 månader sedan jag låg på operationsbordet. Jag orkade med hög puls. Och staktekniken var inte så bedrövlig som jag tyckte på fredagen.
Jag erkänner att jag inte är helt klok. Lördagen bjöd på sol och perfekt vinterväder. Jag vallade och ställde mig till lopp. Söndagen bjöd på urdåligt vinterväder och jag skidade 52 km i blötsnö. Men man behöver också fylla på galenskaps-kontot😊.
Kommentarer
Skicka en kommentar