Min väg till Vasaloppet 2023

I går var det ännu en underbar ljum kväll. Enligt mitt tycke är det för hett när det dagtid pendlar kring 30 grader men kvällarna är ljuvliga. I går, torsdag, var kanske den sista varma kvällen. . .  Och jag fann den ultimata träningen i värme!  Vi fick info om att ett får var på utsidan av hagen vid Ådön. Jag sa åt gubben att jag kan komma och hjälpa till att få in det. Jag cyklade dit och fick i uppdrag att gå runt hagen. Men inget får var ute och det var lungt i fårskrocken. Tydligen hade det hittat tillbaka själv.  Jag hade i vintras fått tips av en annan Vasaloppsåkare, Carita, om löpning i vatten längs den långa sandstranden vid Ådön. Jag hade snörat på mig gamla länkskor, bytte om till simkläder och sprang i vattnet längs med stranden.. Det var mycket  tungt, men roligt och skönt. Så tränar man i hetta! Men nu tog hettan slut. Jag avslutade med en simtur och gubben tog bild. Visst ser det skönt ut?!? Bytte om till torrt och cykla hem. Det blev tota...

Bilden lånad från Vasaloppet.se Jag var på målområdet i Mora. Chipet hade jag fått av mig och på stapplande steg, euforisk och samtidigt helt urblåst i hjärnan tuggade jag på sista Vasaloppsbullen och drack Arla mjölk. Två reportat kom emot mig med mikrofon och eventuellt en kamera. De frågade varför jag skidat Vasaloppet o.s.v. Jag var ju hög av eufori och berättade om de mentala vinsterna. Hur Vasaloppet och framför allt träningen  ger mig ork med ett psykiskt tungt arbete. Jag berättade att de mentala vinsterna faktiskt är större än de fysiska. Jag fick en känsla att de inte riktigt förstod men så var jag väl euforiskt otydlig. Jag har ingen aning om vem som intervjuade mig. Säkert berättade de, men hjärnan var ju tom. Jag har försökt hitta klippet på nån typ av lokal-tv, men inte lyckats. Motion är viktig för den mentala hälsan. På riktigt! Jag har märkt att träning är oumbärlig för mig. 

Min väg till Vasaloppet 2022 går via Voff-gudstjänst! I måndags var det dags för en av sommarens höjdpunkter, nämligen Voff-gudstjänst; en gudstjänst för hundar, hundägare och hundvänner. Gemenskap fick en djupare innebörd. Trofasthet, de där två bruna ögonen, berörde gudsrelationen. Jag är ännu upprymd av glädje och så tacksam över att vi kunde genomföra gudstjänsten. Speciellt tack till Golden Retrivern Bamsen som glatt sjöng med sin matte (som fungerade som kantor) och tack till stövaren Ecko som medverkade trots att han tydligt visade med sänkt huvud och svansen mellan benen "jag vil inte vara här, jag vill inte vara här, jag vill inte.. ". Och tack till Doris som snällt satt i min famn (klart att hon sitter snällt). Tack till alla andra hundar som förde era hussar och mattar och vänner till gudstjänst. Ni hundar lär oss vad trofasthet är ja t.o.m. vad Guds trofasthet är! . . . som kan ge en och annan mod att utmana sig själv. T.ex. med...

På tisdagen var det perfekt dagen för en av sommarens höjdpunkter. Det blåste en svag sydvästlig vind. Efter att jag kollat med väderleksrapporten bestämde jag mig för att det blir en paddling-run-swim. Jag paddlade långsamt till Fäboda. Det tog ungefär 45 minuter. Där träffade jag   grannen och många andra bekanta. Det blev trevliga funderingar och diskussioner. Sen sprang jag 20 minuter i skogen. Det var svettigt värre. Jag försökte dessutom på tio superkorta intervaller uppför en sanddyn. Efteråt var det skönt att hoppa i plurret och simma i det varma vattnet med bästa grannen. På det är man värd en glass- visst!?! Jag tror klockan blev mot sju på kvällen innan jag paddlade hemåt i medvind! Kvällsmaten smakade extra gott den dagen. Jag kunde ha haft mera energi med mig. Det blev totalt drygt två timmar mest lågintensiv träning. Kanske en annan inte skulle kalla det träning, men det gör jag. Njut-träning! Hur njut-tränar du?

Brukar du och din man/hustru/partner träna tillsammans? Har ni samma behov och lust för träning? Har ni ett tempo som passar er båda? Eller har ni olika fart och önskemål vad gäller träning? Med åren har vi lärt oss hur vi får våra semestrar att gå ihop när jag har större behov av att röra på mig än min man. När vi är söderut brukar jag ta en morgonlänk innan frukost. Morgonlänk San Augustin november 2019 Då har jag tålamod att ta en lugn förmiddag. Sen brukar vi nog röra oss en hel del. Det här att ligga vid poolen eller stranden hela dagen är inte vår grej. På dagsvandring med Rocky Adventure på Gran Canaria När vi var i Lappland var jag på rullskidstur två förmiddagar.  På skidsemestern sticker jag ut när jag är klar och skidar i närheten till stugan  tills gubben har mornat sig i lugn och ro och så ringer han när han söker sig mot spåret. Vi gör gemensamma turer på skidorna men ibland (=när jag börjar frysa), skidar jag före och svänger ...

Det har gått en vecka sedan vi var till Lappland, Äkäs. Resans höjdpunkt med elcykel har fått ett eget inlägg, men vi gjorde även mycket annat. Bl.a. vandringar. Första dagen tog vi en tur upp på Kuers topp. Vi startade från kapellet. Kartan visade att stigen upp till toppen började från Kuerkievari, men jag tänkte att det måste väl finnas flera stigar. Jag fick inte fullt förtroende av min man för mitt vägval. Men så småningom kom även vi till Kuerkievari och kunde bestiga toppen.  Sista dagen vandrade vi två rutter, nedre och övre delen av Varkaankuru, Ylläs. Jag förundrades över lummigheten, men så är det väl 40 år sedan jag sist gick där.  Det var HETT och dagen avslutades med overkligt strandliv och skön simning i Äkäslompolo sjön.  Jag hade rullskidorna med mig, men tog inga långa turer. Det blev två förmiddagar som jag skidade stigningen från Äkäshotellet till Ylläs parkeringen. Och gick ner!! ...

Jag övar mig i att koppla av och låta semesterkänslan på allvar ta bo i kroppen. Semester är för mig, förutom semesterresa, en öppen horisont. Att vid vackert väder diska utomhus, njuta skön villa-bastu. En del av fåren har vi som grannar. Det är enormt rogivande att se när fåren äter i sin lugna takt.  Årsvila. Nervarvning. Mindre planering. Mera ta dagen som de  kommer. Splitta ner projekten i små doser. Träning enligt känslan, men ändå se till att den blir av. Ladda batterierna. . .  

"Innegrejen tycks vara att cykla."  skrev jag för ett år sedan i gästboken till  Kappimaja bungalow 1.  Vi är i Äkäslompolo för några dagars semester. I ett skede muttrade gubben någonting om träningsläger. . . När vi skidade här i vintras (ja vi var tre gånger uppkörande till Äkäs i vintras. . . ) var vi eniga om att i sommar ska vi testa el-fatbike. Vi hyrde från Sportshop och fick trevlig och saklig betjäning.  Vi cyklade först några hundra meter på asfalt för att få in hur det funkar, men det var enkelt. Vårt första mål var Kota-maja. Men eftersom det var så roligt att cykla uppför, tog vi vägen via Kukas topp. Vackert, som vanligt. Sen bar det ner till Kota-maja och sedvanliga munken. Jag hade tänkt att vi skulle ha farit mot Pyhäjärvi, men efter några hundra meter ångrade vi oss.  Stigen blev smal. Helt ok för den vane, men vi är ju nybörjare. Det blev istället den vanliga skidrutten via Hangaskuru och Latvamaja.  ...

Se på den här kroppen. För några månader sedan var den full av kraft. Musklerna orkade arbeta. Nu är jag bara skinn och ben utan ork.  (Jag hade svårt att hitta en passande bild men det fick bli en målbild) I mitt arbete hör jag liknande berättelser. Om och om igen. Det är ofattbart hur snabbt  en kropp kan brytas ner av sjukdom.  Det är därför jag åker Vasaloppet. Därför jag kan. Kroppen och livssituationen tillåter att jag just  nu kan träna och förhoppningsvis stå i startfältet den första söndagen i mars nästa år. En dag kommer jag att inte kunna. Men tills det, så länge jag kan och vill. .  .